Om boken: årtal / "Röda marskalker" av Roman Gul är ett unikt verk på många sätt. Författaren själv, en veteran från den vita rörelsen, deltagare i frivilligarméns första Kuban ("Is") kampanj, kämpade med dessa "marschaller" på inbördeskrigets fält, såg dem främst som fiender, men som starka, segerrika fiender som vann det fruktansvärda brödrakriget. Det fanns lite material, och Gul själv ansåg det inte alltid tillförlitligt. Han trodde aldrig på den officiella biografiska informationen om V.K. Blucher, som publicerades i den sovjetiska pressen, och fortsatte att betrakta Blucher som en tysk, en revolutionär internationalist. Uppsatser om de röda befälhavarna skapades på 20-30-talet. Det fanns ingen officiell titel "marskalk" i Sovjetunionen vid den tiden. Gul valde ut några som han själv ansåg vara värda "marskalkens stafettpinnen". Och han hade inte fel. Av de fyra ledarna för Röda armén vars biografier han skrev blev tre - med undantag av den avlidne G.I. Kotovsky - faktiskt sovjetunionens marskalker. Roman Gul nämnde också den fjärde, Semyon Budyonny, men Gul betraktade honom inte som en oberoende politisk och militär figur, och gav en kort skiss om honom som en integrerad del av beskrivningen av livet för den "första röda officeren" Klim Voroshilov. Naturligtvis kan biografier skrivna av befälhavarnas fiende Röda armén inte vara absolut objektiva. Det fanns inte tillräckligt med material i den öppna pressen. Gul tog en del från rykten, en del från anekdoter. Men han gissade sina hjältars karaktärer korrekt, och tack vare detta fylldes litteraturen med äkthetens charm och blev en bästsäljare. Den gavs ut och trycktes utomlands och gick igenom flera upplagor i det postsovjetiska Ryssland. Journalister och publicister började hänvisa till Gul, författare som inspirerades av inbördeskrigets tema vände sig till hans arbete.